Jag blir lycklig när jag ser en syrén och får stoppa näsan i den och känna den ljuvliga doften av sommar, skolavslutning och barndom. I min barndoms trädgård skulle man alltid fotograferas ihop med syrénträden vid skolavslutningen. Vi hade en vit och en lila. Om det var många blomklasar kunde man ta en klase och trä upp de små blommorna på ett grästrå. Det blev ett fint halsband som dessutom luktade gott.
Macaonfjärilen gillar syrén! 
Jag kommer dock inte ihåg att vi använde den till något. Där jag bor nu har vi bondsyrén. Det blommar över på några dagar så det gäller att vara där när det är dags. I år hann jag plocka några klasar. Jag har torkat för att ha i doftpotpurrier och smycken. Det var väldigt mycket som blev brunt så hälften fick kasseras. Man kan äta de färska blommorna så de är fina att dekorera mat och sallader med men så värst goda är de inte. Men att dekorera en tårta med fina rena blommor är såå vackert.
Jag hade tänkt prova på att göra champagne precis som jag gjort med fläder förut men ångrade mig. Jag ville prova på att göra saft. Så jag tog ett flädersaftrecept och bytte ut flädern mot syrénen och det blev helt ok. Jag gillar nog flädern bättre. Jag fick heller inte till någon fin lila färg som jag trodde det skulle bli. Man kan göra gelé och marmelad eller kandera blommorna också. Nästa år ska jag försöka fånga doften på något sätt.
Syrénens grenar är stenhårda och har använts till skaft för olika redskap. Jag försökte fräsa ner dem till flis men fick ge upp. Har förstått att det är typ det hårdast träslaget vi har i Sverige. Mest nytta gör de nog ändå genom att glädja både oss och pollinerare med sin rika doft och vackra blommor. I år fick jag se en macaonfjäril suga nektar i blommorna. En sådan har jag inte sett här förut. Det blir man också varm i hjärtat av.