Årets ört röstades fram och utsågs på trädgårdsmässan Nordiska trädgårdar förra helgen. Det blev Maskros som vann över de nominerade mjölkört, björnrot, kryddtimjan, och kungsmynta. Det är svenska örtasällskapet som nominerar örter och håller i omröstningen.
Visst blir man galen då de tar över gräsmattor men det är en väldigt fin ört egentligen. Man kan både äta den och använda den för hälsans skull.
Unga småblad kan användas i sallad (om man täcker dem med tex en hink, så blir de mindre beska). Bladen är rika på A- och C-vitamin. Blomkorgarna, särskilt knopparna, är ätbara, stek med lite lök och kryddor. Rötterna, som är kolhydratrika, kan användas i soppor, stuvningar m.m. Skala och koka rötterna i ca 20 minuter, så blir de mindre beska. Av blommorna kan man koka maskrossirap och maskrosmarmelad. Man kan också göra vin på de gula blomställningarna
Som medicinalväxt har den varit känd länge och har använts mot en mängd olika besvär. Främst är det blad och rot som används. De innehåller bitterämnet taraxacin som verkar aptitstimulerande. Roten stimulerar produktionen av matsmältningsvätskor från bukspott, galla och lever. Den används även vid mag-tarmkatarr, förstoppning, högt blodtryck, eksem, hudproblem.
Maskrosor är utmärkta biväxter med värdefull nektar och pollen.
Enligt wikipedia kommer det svenska namnet maskros av att det ofta sitter små svarta tripsar i blomman och användes första gången 1802 i boken Svensk botanik. Tidigare svenska namnformer (från början av 1800-talet) är Lejontand, Smörblomster, Skallnacke, Munkhuvud, Kopiss och Äggblomster. I flera europeiska länder heter växten lejontand med anledning av de flikiga bladen, exempelvis norska: Løvetann.
